Sammanfattningar, eller mitt liv som osynlig

Juli månad, anno 2012. Jag väljer att kort redogöra för de händelser som har satt någon prägel på mitt liv som osynlig, skrivandes denna dagbok, modernt kallad "blogg". Alltså händelser sedan jag senast mäktade med att dela med mig av en liten skärva av mitt liv.
Mars månad innehöll en resa till Budapest med min högst älskade son Philip. Målsättningen var att delta, och om möjligt vinna någon medalj i de ungerska inomhusmästerskapen i friidrott för veteraner. Ingen dålig tävling med den formuleringen kan tyckas. Det var kul, vi hade kul, vi ägde i Budapest, Philip och jag. Vi tillhör Budapest och Budapest tillhör oss. Jag älskar staden och människorna. Om de älskar mig låter jag vara osagt, men onekligen mår jag bra i Ungern. Tävlingen? Guld i kulstötning och silver i tresteg för min del. Ungersk mästare! Vilken titel, skulle kanske trycka upp visitkort i guld.
April månad innehöll DM-guld i viktkastning, två till antalet. Jag vann på klassen män och män 40. Resultatet, mitt längsta mätte 12.07 meter, ett resultat som skall respekteras. Redskapet väger trots allt 15.88 kg. Denna månad bjöd även på ett nytt personbästa i släggkastning i årets första utomhustävling, kastet mätte 36.24 meter.
Jobbmässigt erbjöds jag att uppgraderas till administrativ chef på vårt företag, en ära och ett ansvar. Jag arbetar med enastående arbetskamrater och har lika enastående chefer. Vi kommer att utveckla vårt företag och affärsidé i framtiden och det glädjer mig att jag får dela med mig av min kunskap och entusiasm.
Maj månad ligger som ett töcken i mitt bakhuvud. Det känns inte som om det hände något anmärkningsvärt alls denna månad. Ett svart hål?
Juni månad betydde slutspurt innan semestern. Och som jag spurtade. Jag fällde mig över mållinjen som en segrare och belönades med en månads semester. VÄLBEHÖVLIG!
Juli månad innebär semester. Semestern sammanfattas "Rügen". Det blev fem dagar i nordligaste Tyskland. Bad i hav, hyfsad mat, bra sällskap, knepiga tyskar. Upplevde tyskarna som ointresserade, aningen nonchalanta och en smula ohövliga. Ariska? Kanske i deras värld.
Kapten har börjat vackla igen. Det blåser upp till storm och kapten är inte i stånd att rida ut stormen. Är ovädret för kraftigt, molnen för mörka och vinden för bitande denna gång? Besättningen har ansatts hårt ännu en gång och oron gnager i min själ. Oron som jag har burit med mig tillräckligt länge nu för att känna av min trötthet. Jag knäar i motvinden, jag böjer mig för stormen omkring mig. Hur ser morgondagen ut?