Varför gillar ingen måndagar?

Söndag kväll. Olustkänslorna växer sig allt starkare. Måndag morgon känns lika lustigt som att fastna med ena foten i en rävsax. Det känns som om de flesta människor, arbetskamrater och kunder drabbas av samma symptom varje måndag. Ett syndrom, ett moln av tunga tankar och elakheter som förstärks när veckan börjar. Varför drabbas inte alla? Hur kommer det sig att vissa alltid ler och verkar ha solsken i byxfickorna?
Nu är det dock måndag och jag är utan solglans. Liksom alla andra här på jobbet. Kunderna med. Vi kämpar oss att igenom dagen som trötta kommandosoldater i ett förrädiskt minfält.
Tävlade i helgen som gick, Odenspelen i Falköping. Inte många som tävlar längre på mindre nationella tävlingar i friidrott här i Sverige. Vi var två tävlande i spjut, min vän Juha och jag. Vi är inga spjutspecialister vilket märks på våra resultat. Jag segrade på 33.33 m medan Juha slog personligt rekord med 5 cm, 30.36 m. Jag fick en fin fleecefilt för besväret. I kula slutade jag fyra på halvhyggliga 9.77 m, dryga halvmetern från perset. Juha blev femma på 9.47 m. På söndag skall jag stöta kula på Getabockspelen i Varberg och önskar att det blir långt igen. Eller kommer söndagssjukan att lägga sorti på mitt tävlingsresultat?