Distriktsmästare!

Igår lördag hölls inomhus-DM i friidrott i Ryhallen i Borås. Bohuslän-Dal stod för arrangemanget och Västergötlands veteraner fick äran att tävla denna dag.
Jag var anmäld i längd, tresteg, 60 m och kula. Senaste veckan har träningen kännts allt bättre, träningen på gymmet har gått bra och sprintpassen har blivit bättre och bättre.
Min första gren var längd, en gren jag aldrig har tränat för. Inledde med 4.74, fortsatte med 4.80 för att hoppa 4.95 i tredje omgången. Avstod vidare hoppning, nöjd med ett silver i grenen. Nästa gren var kula. Hade förhoppning om att stöta över 10 m, stötte bra på instötningen men stressade när det väl gällde. Efter tre omgångar hade jag bara 9.14 m och bestämde mig för att lägga ned vidare stötning, fick trots allt ett silver för besväret. Sedan då lördagens höjdpunkt-60 m. Körde lite provstarter innan loppet, sedan det som inte fick hända: en liten, liten bristning i baklåret. Visste först inte om jag över huvud taget skulle ställa upp men gjorde det ändå efter att ha konsulterat med min forne klubbkamrat Per-Joan Lorentzon i IK Orient. Startskottet small, jag trummade på med blicken neråt, sprang på rätt bra, tittar upp efter 20 m, leder loppet! Kunde sedan inte trycka på i löpningen för skadans skull utan endast hålla farten, gjorde ändå 8.22 sek, klart jättebra! Kommer att ha med mig känslan jag hade i start och acceleration, har inte haft den feelingen på många år i friidrott. Wow, liksom! Tog där dagens tredje silver.
Avslutningsgren var tresteg, hade en känsla av oro med tanke på baklåret men ville i alla fall försöka. Sprang återhållsamt mot plankan i första hoppet, hygglig teknik i hoppet, 9.70 m. Ville över 10 m så jag beslöt mig för ännu ett hopp. Tryckte på mer i ansatsen och landade 10.27 m bortom plankan. Helt OK faktiskt. Fick där äntligen min guldmedalj, är nu alltså distriktsmästare i friidrott inomhus 2009 i klassen Män 35. Knappast ett OS-guld, men ändå ett litet erkännande. Sammanfattningsvis en bra dag, som kunde blivit riktigt bra om jag inte hade skadat mig. Något stort är på gång!

Marta, flator och damfotboll!

Marta, världens just nu bästa fotbollsspelare inom damfotboll är inte bara en bolltrollare, hon är en tjejtjusare också. Rykten säger att Marta skulle vara lesbisk, att hon lämnar Umeå IK för spel i Los Angeles med krav att klubbkamraten Johanna Frisk skall få vara med, annars inget proffsspel i USA. Johanna dementerar ryktet kraftigt idag i Aftonbladet men faktum är att de båda står på samma folkbokföringsadress. Hade inte klubben råd med enskilda lägenheter till sina proffsspelare? Tvingas de mot sina viljor att bo ihop? Eller är de ett kärlekspar? Jag har av säkra källor i helgen fått bekräftat att Marta och Johanna är ett par. Så varför inte kliva ut ur garderoben? Varför smussla, ljuga om det och förneka det? År 2009?
Faktum är att det är mycket mer accepterat att vara lesbisk, inom och utanför damfotbollen,
än att vara man och homosexuell.
Jag vet att det finns ett enormt mörkertal för lesbiska inom damfotboll från Damallsvenskan ner till division 5. Det finns många lesbiska inom damhandboll, damishockey och andra lagidrotter.
Däremot finns det ingen spelare i elitfotboll som erkänner detta faktum, eller berättar om hur pass utbrett det är. Fast måste vi veta egentligen? Måste vi gräva i det? Måste vi ställa dessa mot väggen som brottslingar? Finns det ett intresse för detta?
Jag svarar ja på alla dessa frågor. Det finns ett intresse i detta. Människor som döljer något vill vi gärna sätta dit, peka finger åt, eller nicka förstående åt.
Marta är toppen på isberget. Och det är ju inget mer med det.

Topplistan, svenska lesbiska elitidrottskvinnor:

1. Anja Pärson, alpint (tillsammans med Tina Nordlund, f d fotbollsspelare i landslaget

2. Lotta Schelin, fotboll (tillsammans med Malin Andersson, f d fotbollsspelare i landslaget

3. Victoria Svensson, fotboll (sambo i många år med flickvän, förälder nyligen.)

Straffa den som äro skyldig!

Daniel Mobaeck, fotbollsspelare i IF Elfsborg, körde rattfull i höstas. Färden blev inte längre än 22 meter, dessförinnan hade han kört in i en husbil. Mobaeck försökte fly efter att ha kvaddat husbilen (mitt i natten, med 1.62 promille alkohol blodet) men stoppades av en yrvaken men högst arg norsk husbilsägare.
Idag kom domen. 1 månads fängelse för brottet. Alternativt fotboja under motsvarande period. Och detta skall alltså kallas för straff? Skall det kallas för fängelse? Varför finns överhuvudtaget "fotboja" som ett alternativt straff? En tunn elektronisk ring kring fotleden som inte syns, som inte märks! Borde inte fotboja vara just fotboja? Som förr? Som bröderna Dalton har i Lucky Luke albumen?
Hade Daniel Mobaeck varit den man han inte är hade han tagit sitt straff med just fängelse. Han har med hjälp av sin advokat slingrat sig för att slippa straff, han anmälde den nyvakne norrmannen för misshandel när denne slet Mobaeck ur bilen och höll honom tills polisen kom. Han nekade till grov rattfylla för att slippa straff. Är detta en man? Är detta en förbild för andra? Var finns begrepp som "plikt" och "moral"?
Jag kastar gärna sten i glashus. Jag kastar gärna första stenen trots att jag inte är utan skuld. Jag anser helt enkelt att Daniel Mobaeck är en ryggradslös människa. En person som skall ta sitt straff med högburet huvud. Utan att slingra sig. Utan att stöttas av en arbetsgivare, läs IF Elfsborg, som tydligen tycker att det går bra att vara en fara i samhället, uppföra sig som ett svin, berusad bortom gränser och ändå vara en förebild för unga. Skäms, IF Elfsborg! Skäms, Jan Hansson, krönikör i Borås Tidning som "förklarar" läget med Mobaeck och moralen. Hur mycket fick du av IF Elfsborg under bordet, mr Hansson?
Straff är fängelse. Fängelse är straff. Straff är fängelse. Fängelse är straff.