SM-silver och lojalitet

I helgen hölls IVSM (inomhusveteran-SM) i Karlskrona. För min del slutade tävlingen lyckosamt med ett silver i kulstötning i klassen M35. So far, so good kan tyckas, efter två bronsmedaljer i samlingen från tidigare SM för veteraner i friidrott torde ett silver uppskattas. Och ja, visst är det OK. Problemet, eller smolket i bägaren har med lojalitet att göra. Lojalitet undrar du nu, hur kommer lojalitet in i ett SM för veteraner?
Fabian sammanfattar: en barndomsvän, tillika friidrottare, kulstötare närmare bestämt, vi kan för spänningens skull kalla honom för X, deltog i samma mästerskap som jag, i samma kultävling, med andra ord en mottävlare och för dagen antagonist och utmanare om guldet. X är en mycket duglig kulstötare men en mindre duglig vän skulle det visa sig. Dagarna innan detta mästerskap förklarade X högst kamratligt att han inte ställer upp i kulstötning, han sympatiserar med mig och förklarar att jag förtjänar att vinna den kommande kultävlingen. Några dagar senare förtydligar X att han visst är anmäld i kula och tänker att delta, men bara stöta stående för att ta en medalj och att låta mig ta hem guldet. På tävlingdagen har spelreglerna förändrats, pakten brutits, lojaliteten splittrats. X går sin väg, X går guldets väg. X går för fullt, ser sig inte om till höger eller vänster, heller inte bakåt. X vinner ett guld som han inte hade tänkt vinna, och X är mästare. Jag gör för övrigt min sämsta kultävling på två år men lyckas i sista omgången stöta godkända 11.21 meter. Vänskapen mellan X och mig är patinerad och värdefull som en bronsskulptur från 1800-talet eller en 1700-tals oljemålning, men denna helg, då sveket fick ett ansikte var det som om en kniv dragits genom oljemålningen. Vad är en löfte värt? Vad är en vänskap värd? Vad är ett SM-guld för veteraner värt idag, imorgon eller om 25 år?